Att kunna kombinera intressen och jobb är en speciell ynnest man har som frilans.

Fjällguiden är en tematidning som ges ut av Provisa.

Golfpärlor, som jag också skriver sportreportage för med jämna mellanrum, kommer från samma förlag.

Erik ”Prins av Pisten” Arvidsson

– född med farten i blodet

Februari 2019 kommer världens bästa skidåkare till Åre för att slåss om världsmästartiteln. Men redan i vinter kan du kolla genrepet, närmare bestämt i mars när JVM går av stapeln. En som du speciellt ska hålla ögonen på då – om du hinner när han sveper förbi – är Erik Arvidsson.

Klingar efternamnet bekant beror det på att han har idrott i blodet. Pappa Pär, bördig från Finspång, tog OS-guld i 100 m fjäril i Moskva 1980.
Vid JVM i Sotji i vintras gav den 20-årige sonen prov på liknande takter. Med två tiondels marginal knep han guldet i störtlopp, en bedrift som förlänade honom titeln ”USAs framgångsrikaste junior”.
Sedan dess har unge Arvidsson avancerat från amerikanska Utvecklingslandslaget till Europacupgruppen, vilket kort sagt betyder världscupdebut i vinter.
Synd bara att det står USA på dräkten. Med dubbelt medborgarskap hade den lika gärna kunnat vara blågul. Men till det ska vi strax återkomma.

Hemma på Sverigebesök

I juni gjorde den svensk-amerikanska talangen ett nedslag i Östergötland. På nåder fick han en veckas semester från sommarens träningsläger på amerikanska skidförbundet fysträningsanläggning i Park City, Utah (motsvarande svenska Bosön). Vi stämde möte på familjens sommarställe i Gryts skärgård samma dag som lillebror Karl simmade SM i Norrköping (guld i JSM och brons i stora SM i 200 m bröst, check!).
Erik tog emot barfota i shorts och t-shirt efter ett av veckans elva träningspass. Farmors äppelkaka dukades fram, ackompanjerad av livsberättelsen som tar avstamp i San Franciscos Bay Area.
Där var bassängen och fotbollsplan hans första arena. Men i och med att pappa Pär började leta sommarstuga fick simningen och fotbollen konkurrens.
Drömstället hittade de i Bear Valley, en liten by i Sierra Nevada med 150 invånare, där man får ta snöscooter till stugan eftersom vägarna inte plogas om vintrarna.
Tidigt gick Erik med i en friåkningsgrupp.
– Varannan helg körde jag runt med tränare och andra ungdomar. Så en söndag ställde jag upp i en slalomtävling. Och trots att jag aldrig kört slalomkäppar, bara storslalom, vann jag min ålderskategori – över det alpina laget! Sen körde jag med dem resten av året.
När Erik var 9 flyttade familjen för äventyrs skull till Utah ett år, varpå Erik kom in i laget och kunde börja träna ordentligt. Inför highschool trappades tempot upp. Satsa eller inte satsa var frågan?
– Skidåkningen var allt för mig, inget snack! Jag valde till och med bort semifinalen i Kalifornien-mästerskapet med mitt fotbollslag för en träningshelg på skidor.

Dubbelt medborgarskap

Där någonstans hade saker kunnat ta en annan (och för oss svenskar kanske lyckligare) vändning.
Vintern i nian åkte far och son nämligen till Åre för att kolla läget i tanke att kanske gå skidgymnasium i Sverige. Erik tränade lite med Åre SLK, men den planerade premiärtävlingen i Sundsvall, då saken kunnat avgöras till Sveriges favör, ställdes in.
– Och så blev det liksom ingenting av det. Jag åkte bara hem, utan att ha snackat med någon i förbundet eller klubbarna.

I gott sällskap

– I stället övertygade jag mamma och pappa om att vi skulle hyra ett hus i Lake Tahoe. Första december flyttade jag dit med mamma, började skolan där och bytte till Squaw Valley Ski Team, som fortfarande är min klubb.
Squaw Valley är den klubb i USA som har fostrat flest alpina landslagsstjärnor. Där finns förebilder som Julia Mancuso och Marco Sullivan och lagkompisar som Travis Ganong.
Vid 15 års ålder (2012), vann han de amerikanska juniormästerskapen.
När det blev tal om vidare studier fick stipendiet från ett anrikt skidcollege i Vermont stå tillbaka för en inbjudan från det amerikanska utvecklingslandslaget: Inträdesbiljetten till snöcirkusen.
Nu hålls han och laget där den bästa snön finns: Chile i augusti, glaciärerna i Saas Fee och Sölden i oktober, Colorado i november, och så drar tävlingscirkusen igång.

Världscuppremiär stundar

–Jag börjar i Lake Louise eller Beaver Creek, och går det bra där fortsätter jag nog i nordamerikanska NorAm-cupen. Men mitt stora mål i år är att komma till Åre och försvara JVM-titeln. Sen vet jag att det blir debut på några av World Cup-tävlingarna i Europa, även om jag inte vet vilka än.
– Min träningsgrupp och jag har utvecklats mycket i fartgrenarna. Samtidigt tycker vår tränare det är jätteviktigt att bygga en stark teknikbas. Därför går vi in för att utveckla tekniska skills, som att hitta rätt balans, och hur kroppen ska fungera i svängarna.
– Grejen är att landslaget tänker jättelångsiktigt för mig och min grupp. Jag är fortfarande junior, så det är inte så mycket press att etablera sig på Världscupen än. Vi tänker mer hur ska vi satsa på Åre-VM (2019) och Cortina-VM (2021), och hur vi ska fixa så jag kommer med på nästa OS.

Första sponsorkontraktet

Erik kör Head och har suverän uppbackning från fabriken i Österrike.
– Det är det viktigaste, att få bra material. Så när jag åker till Chile kommer min serviceman med massa nya grejer. Så testar vi och ser vilka skidor jag gillar bäst, fixar med pjäxinställningar och ser till att få det klart så snabbt som möjligt så vi kan fokusera på åkningen.
Grym kondis hjälper också.
– Jag kan inte lyfta mest eller hoppa längst men rent fysmässigt är jag stark. Jag tror det är för att jag växte upp som simmare, där kör man mycket konditionsträning.
I backen är det de snäva linjerna, och givetvis farten, han vinner på.
– Min styrka att jag kan attackera hårt och pusha line, jag brukar kunna åka lite kortare distans och hitta de här platserna där jag kan öka tempot. Det är små marginaler, så det gäller att hitta den där enda svängen där man kan åka lite snävare, och klara resten.
Möjligen har pappa Pär ett osynligt finger med i spelet.
– Jag hade turen att växa upp med föräldrar som lärde mig tänka själv. Man kan inte bara gå igenom besiktning och lyssna på tränaren och sen titta på det och tänka att tränaren sade si eller så. Visst, kommunikation och samarbete är viktigt. Men alla kan göra en bra sväng, liksom. Speciellt i fart är det taktiken, hur smart man är, som gör skillnaden.

Långsiktiga mål

– Jag vill inte sitta här och säga att jag vill vinna OS-guld eller att jag vill vinna VM-guld, det vill jag självklart. Men mitt stora mål är att nå toppen och verkligen bli det bästa jag kan varje dag.
Vad kan hindra dig?
– Skadorna, säger han med hänvisning till en knäskada från förra säsongen, som efter två operationer och en massa ”prehab-träning” läkt som det ska.
– Det tog lite längre tid än väntat, men nu är det lugnt. Annars ser jag inga hinder. Det är bara att fortsätta hårt så kan vad som helst hända!
Det bänkar vi oss framför TVn den 6-14 mars och ser fram emot!

[ Text och bild: Lotta Fischerström för Fjällguiden 2016 ]