Min stad – översättning av skönlitteratur från svenska till engelska
Översättning av skönlitteratur och reklamtexter är alltid att betrakta som tolkninger, eftersom det aldrig går att översätta ordagrant till ett annat språk.
Petter Karlssons bok Min stad, utgiven på svenska och engelska av Teamab, behandlar kärleksfullt 50 av Tranås profiler.
Boken är formgiven av Harald Ohlsson och har tolkats till engelska av Lotta Fischerström i nära samarbete med amerikanska författarkollegan Jane M Hertenstein.
Exempel på tolkning
Att översätta Petter Karlssons lekfulla språk är en utmaning som kräver fingertoppskänsla och kreativitet. Här är en av originaltexterna sida vid sida med min och Janes tolkning.
BÖRJE JOHANSSON 1954 –
Sågningen direktsändes i svensk teve och blev en klassiker:
”Jag måste säga att jag är besviken på Börje. Han är så jävla dålig. Han är så jävla kass att jag skulle dra på honom en smäll, det är sant det!”
En rasande Peter ”Foppa” Forsberg som just hade knäckt klubban mot låret i vrede efter Modos finalförlust mot Malmö 1994, alltså. I skottgluggen en före detta sopåkare från Tranås som just i den stunden ångrade att han någonsin lämnat sin trygga småstad.
Eller?!
"Nej, men visst fanns det stunder då det blåste hårt på isen. Jag minns en turnering, där några hotfulla italienska fans följde efter mig efter matchen; då trodde jag ärligt talat jag skulle bli ihjälslagen. Men aldrig av Foppa. Där såg jag bara en 20-åring med en jädra vinnarskalle, som just hade förlorat ett SM-guld."
För är man inte född med järnpsyke, ska man förstås inte bli hockeydomare? Börje Johansson var bara tretton år när han lärde sig palla trycket. Hade hoppat in i TAIF-buren och såg ett skott träffa en försvarares klubba, ändra riktning och fara i en retfull båge över hans huvud.
"Jag försökte nå pucken, men föll istället pladask på rygg. Där fick jag mitt första öknamn: 'Börje Balans'.
Det kunde ha knäckt en vekare person. Men sonen till Ruth och Knut Johansson, hon inom åldringsvården och han på Skinnmojet, var fostrad i harmoni och trygghet. När unge Börje insåg att han aldrig skulle bli någon stjärna i vare sig fotboll eller ishockey, bytte han lugnt fokus.
"Först tog jag en ledarroll. Var bara 17 år när jag förde TAIF:s 16-årslag till SM-slutspel. Men ... ja, det behövdes alltid någon som dömde stans olika pojklag. Jag hoppade in en gång och sedan rullade allting bara på…"
Det skulle bli en karriär på närmare 30 säsonger, varav 15 i elitserien, inklusive OS, VM och Kanada Cup, samt en märklig ökenturnering i sandstorm, arrangerad av mediamogulen Ted Turner. Börje Johansson från Tranås vann respekt genom sin kloka spelförståelse, förmåga att dämpa slagsmålsungar och - inte minst - erkänna egna misstag.
"Det var sällsynt på den tiden. Jag minns en match mellan Leksand och Modo, där jag tappade greppet totalt. I andra pausvilan kallade jag till mig båda tränarna och sa: ”Jag vet inte vad det är, men idag är så jävla dålig. Kan ni hjälpa mig?” Det blev stora rubriker efteråt, men också en extremt lugn tredje period."
100 kilo ben och muskler hjälpte också till att skapa en naturlig pondus. Börje minns hur han klev emellan under ett bråk i Tingsryd och hemmalagets störste spelare omedelbart slutade slåss och istället glatt utbrast: ”Gud, vad härligt. Äntligen en hockeyprofil jag kan se upp till!”
Erfarenheterna från isen har han haft nytta av även inom yrkeslivet; inte minst sin förmåga att klara kritik och motgångar. När skinnbranschen kollapsade tvingades han byta riktning och blev först sopkörare, sedan skolpojke på nytt. I dag driver Börje Johansson bemanningsföretaget Montico och får dagligen glädje av allt han lärt sig om att vara tydlig, sätta mål, göra snabba bedömningar och ibland ta impopulära beslut.
Vadå?! Om ”Foppa” någonsin gav honom den där utlovade smällen?
"Nej, däremot hörde han av sig när jag fyllde 50 år. Bjöd upp mig på en golfrunda i Ö-vik. Den enda smäll jag någonsin upplevt på en idrottsplan, orsakade jag faktiskt själv. Dömde en fotbollsmatch i Vetlanda, där en spelare råkade springa rakt in i min utsträckta hand. Han log knockad i gräset i säkert fem minuter. När jag bad om ursäkt, svarade han bara: 'Äh, det gör inget, bara du stoppade klockan!' "
[ Av Petter Karlsson ]
BÖRJE JOHANSSON 1954 –
The tongue-lashing was broadcast live on Swedish television and became a classic.
“I must say I am disappointed with Börje. He really sucks. He's so fucking bad I ought to beat the living daylights out of him, I really should!”
A furious Peter "Foppa" Forsberg, who had just cracked the twig against his thigh in rage after Modo's final defeat by Malmö in 1994. Under fire the referee Börje Johansson, a former garbage man from Tranås, who in that very moment was sorry he had ever left his secure little town. Or…?
“No, but of course there were moments when tempers flared on the ice. I remember a tournament where some rowdy Italian fans followed me after the game; then I honestly thought I’d be killed. But never by Foppa. Foppa at the time was merely a 20-year-old with a strong competitive drive, who had just lost a national championship."
Someone who is not born with an iron psyche, should of course not be a hockey referee. Börje Johansson was only 13 when he learned to take the pressure. Had jumped into the TAIF cage and saw a shot hit a defender’s stick, change direction, and go into an arc over his head.
“I tried to reach the puck but instead fell flat on my back. It was then I got my first nickname: Börje Balance.”
The pressure would have crushed a weaker person, but the son of Ruth and Knut Johansson, (she working with the elderly, he employed at Skinnmojet) was brought up in harmony and security. When young Börje realized he would never be a star, neither in soccer nor hockey, he calmly switched focus.
“First I took on a leadership role. I was only 17 when I brought TAIF’s 16-year olds to the Swedish Championship finals. But ... yes, there was always a need for someone to officiate the junior league teams in town. I jumped in once and from there everything just kept going.”
His referee career would stretch over nearly 30 seasons, with 15 of those in the top division, including the Olympics, World Championships and Canada Cup, as well as a remarkable desert tournament, arranged by media mogul Ted Turner, played in a sandstorm. Börje Johansson from Tranås earned respect thanks to his understanding of the game, his ability to suppress fighting kids and - not the least – acknowledging his own shortcomings.
“That was rare at the time. I remember a game between Leksand and Modo, where I completely lost it. In the second intermission, I signaled to both coaches and said, ‘I don’t know what’s happening, but today I am so d*ed bad. Can you help me?’ There were big headlines afterwards, but also an extremely calm third period.”
His physique, 100 kg of bones and muscles, helped to reinforce a natural authority. Börje remembers how he stepped in during a brawl in Tingsryd. The home team’s biggest player stopped fighting just like that and happily and exclaimed, “God, this is really something! A hockey referee I have to look up to!”
Börje’s experience both professional and personal has always been to adapt, and to cope with criticism and setbacks. When the fur industry collapsed, he was forced to change direction, first becoming a garbage collector, then a schoolboy again. Today Börje Johansson chairs the Montico, a temporary employment agency, and daily enjoys the benefits of what he has learned about setting clear goals, making quick assessments, and sometimes taking unpopular decisions.
So did "Foppa" ever give him that promised punch?
“No, quite the opposite. When I turned 50 he invited me to a round of golf in Örnsköldsvik. The only blow I ever experienced on a sports field, I caused myself. While officiating a soccer game in Vetlanda, a player happened to run straight into my outstretched hand.” Börje knocked the player out cold where he lay in grass for at least five minutes. When Börje apologized, the player replied simply, “Oh, never mind, as long as the clock was stopped!”
[ In translation by Lotta Fischerström och Jane M Hertenstein ]