Årsbok för Linköpings långfärdsskridskoklubb 2020
Ett hedersuppdrag för Linköpings långfärdsskridskoklubb (LLK) där jag är ledare sedan 2006 och där många årskrönikor, artiklar och bilder alltsedan dess har min byline.
Nyheten för 2020 är att jag dessutom står som redaktör och och layoutare. De senare är betalda uppdrag till skillnad från artiklarna, som jag skriver på ideell basis.
Under isen. Redaktör'n tittar fram under ett isflak på Vättern den makalösa skridskovintern 2013.
Foto: Tor Blommegård
Foto: Lotta Fischerström
Foto: Birgitta Larsby
Foto: Johan Zackrisson
Några smakprov
Den som är organiserad skridskoåkare och har inloggning på Skridskonätet kan numera läsa årsböckerna i sin helhet där. För den som inte är lika lyckligt lottad publicerar jag ett par av 2020 års reportage här.
MED ÖGA FÖR IS.
Larsby lägger ledarflaggan på hyllan.
Amatörfotograf sedan barnsben. Linköpingsbo sedan 1969. Långfärdsskridskoåkare sedan 1984 och ledare sedan 1999. Birgitta Larsbys meritlista kan göras lång, men vi nöjer oss med det mest isande. Samt beklagar de skador som fått till följd att den forna malmöiten nu halar sin ledarflagg.
Faktum är att namnet Larsby – Birgitta ovetandes – stod med på LLKs allra första, informella medlemslista 1984. Friluftskompisen och LLK-grundaren Anders Norr tolkade väl det tidiga inköpet av gillbergare som ett löfte – även om Birgittas turer efter urpremiären på Roxen var lätträknade de första åren.
”Friluftsintresset sitter i generna. Som gammal scout tyckte jag när jag kom till Linköping att det var kul att kunna idka friluftsliv på vintern också. Så jag och en korridorkompis skaffade oss gillbergare och pikar i tanke att börja åka.”
Efter en trevande start eskalerade intresset och turtätheten tilltog. Förväntningarna infriades med råge.
Ljusterapi
”Just det här att få se naturen under en årstid när man annars oftast sitter hemma. Att se skönheten i det lilla, iskristaller och allt möjligt – och att få göra det med likasinnade, det är underbart. Ett slags ljusterapi kan man säga.”
På den tiden fanns inga introduktionspaket eller välkommenkvällar, tillvaron var mindre uppstyrd och mer improviserad.
Riktig fart på grillorna blev det för Birgittas del i slutet av 1980-talet. Katalysatorn var en introduktion om ut-rustning, anordnad av anestesiprofessor och skridskoåkare Bertil Löfström på sjukhuset.
Kul med fler tjejer
Tio år senare lyckades dåvarande ledarledare Karin Hulting locka med Birgitta på ledarutbildning, i samma kull som Åke Öberg, Mats Björkman och Tor Blommegård.
”Vi tyckte det var kul att det blev fler tjejer.”
Vid det laget hade gillbergarna förpassats till skrothögen och ersatts först av metallskenor med remmar och sedan (eftersom spännena alltid tycktes gå upp) av modernare varianter med snabbspänne därbak.
”Men löshäl lär det aldrig bli! Jag har provat någon gång på Isovalen, men … nä,” säger Birgitta.
Kandidatledarturerna gick utmärkt. Den första med Eddy Larsson som ledsagare höll på att regna inne, men tack vare ett par tappra kämpar som hängde med till Hövern kunde Birgitta få sin första inteckning i LLK-flaggan. Sista kandidatturen på Hårsfjärden under Åke Fritiofssons vakande öga var raka motsatsen.
”Då var vi hemskt många. Det var väldigt spännande, kändes som ett väldigt stort ansvar. Men Åke var duktig. Han lät mig ta ansvaret, samtidigt som jag kände att han stöttade. Och vi kom hem lika många som vi åkte ut.”
Pannkaka på Roxen
Första turen under egen flagg blev däremot pannkaka – fast utan egen förskyllan.
”Det var jättefint väder vid mötesplatsen. Jag hade planerat noga. Så satte vi oss i bilarna och världens oväder bröt loss. En av bilarna åkte av vägen på väg till Roxen. Och väl framme i Sandvik öppnade sig himlen – snöblandat regn, och dessutom landlöst. Jag fick ut nån på isen, vi åkte några meter, sen var det bara att vända tillbaks.”
Hundratals turer har passerat revy sedan dess. Många med den isblå LLK-flaggan i topp, alla med kameran som trogen följeslagare. Favoritvatten som Hövern, Klotensjöarna, skärgården och Vättern är väl dokumenterade vid det här laget.
”Men även Fyrsjön är fantastisk i början av säsongen. Och när Rosenkälla kom så vi kunde åka säsongens allra första skär så nära stan, det var en speciell upplevelse.”
Vättern är ett kapitel för sig.
”Jag kommer särskilt ihåg år 2011 när Vättern låg i sin helhet och de snabba grupperna åkte ”DST” – Den Stora Turen. Jag åkte grupp 5, som startade på östgötasidan några mil norr om Motala, och avslutades i närheten av Hjo på västgötasidan. Det var ganska kallt. Vi såg solen gå upp och dimman lätta medan vi åkte över till västgötasidan. Fantastiskt vackert!”
Föråkare på mer än ett sätt
Birgittas profil är välkänd i LLK-leden. Det är lätt att se framför sig hur hon tar ut skären och åker i förväg, siktar in sig på en vassrugg eller udde, eller hittar någon annan attiralj i landskapet som kan tjäna som förgrund, och knäpper en bild när ledet passerar – allt för att skapa en spännande komposition. Det vill säga, hon knäpper många bilder, men det är bara de som passerar hennes kritiska nålsöga som släpps ut till allmän beskådan.
”Under den analoga eran kostade det ett par hundralappar att få en rulle framkallad och man hade bara 36 exponeringar på sig. Sen den digitala tekniken kom är det inte en kostnadsfråga på samma sätt, särskilt inte sen minneskorten blev större och billigare och batterierna mindre köldkänsliga. Nu kan man ta flera hundra bilder på en tur och kasta det mesta.”
Förmågan att sovra är ett av de drag som skiljer ett stjärnämne från en glad amatör. Genomtänkta kompositioner och fin ljusbehandling är andra områden som Birgitta ideligen visar prov på, både på och av isen. Fotointresset har tagit henne både till Svalbard, Centralamerika och Afrika. Dessvärre ådrog hon sig en axel skada 2014 under en fotoexkursion i Tanzania, vilket tillfälligt sköt ledarambitionerna i sank. Första året med indisponibel axel fick hon dispens ifrån ryggsäck och åkte, precis som speedåkarna, med rumpsäck – men av naturliga skäl längre bak i ledet.
Aj, aj Birgitta!
Just som hon hissade flagg igen var oturen framme på nytt. En spricka i lårbenet – ironiskt nog orsakad av en isfläck hon halkade på med cykel efter en fågelexkursion till Tåkern – satte definitiv punkt för lederiet.
”Det känns inte som man ska leda när man inte är säker på att själv kunna ta upp sig ur vak. Kanske lika bra det, jag har ändå hållit på några år”, konstaterar Birgitta.
Tjugo år noga räknat. Utöver lederiet har hon har hunnit med att vara fotoansvarig, redaktör för Medåkar’n och tillsammans med dåvarande webmaster Mats Billermark ordnat kurser i digital fotografering.
Det förklarar varför det hittills (!) bara blivit en första placering i LLKs fototävling, för som fotoansvarig kunde hon ju inte gärna nominera sig själv. Sagda vinnar bild från Hjälmaren publicerades över ett uppslag i LLKs årsbok år 2000 och triggade än mer Birgit-tas ambitioner som fotograf.
Förhoppningsvis blir det mycket mer av den varan framöver, för själva åkandet hoppas hon kunna återuppta – även om ledarflaggan nu läggs på is. Efter tjugo år i ledningen
halar Birgitta Larsby flaggan…
[ Av Lotta Fischerström / LLK ledarledning ]
GREJEN MED GREBO
Eller: Hur svartåkarna hittade hem
Sovstad till Linköping? Nja, satellitsamhälle i så fall. För det finns få orter där det spanas så ivrigt på satellitbilder som i Grebo. Hör här vad lokalbefolkningen själv har att säga om LLK:s i särklass mest ledartäta upptagnings område.
Halvvägs till Åtvidaberg, på en avstickare från väg 35, har var åttonde LLK-ledare sin hemvist. Tillfälligheternas spel, eller…? Börjar man skrinna för att man blir granne med Ärlången eller flyttar man hit för att isförhållandena i ’sockna’ är exceptionellt gynnsamma?
Tor Blommegård, som firar 25 år som LLK-ledare och som bott i Grebo nästan dubbelt så länge, får första ordet:
”Det är nog bara slumpen”, säger han om koncentrationen av långfärdsskridskoåkare i byn som, trots postadress Linköping, tillhör Åtvidabergs kommun. Själv har han åkt skridskor sedan barnsben, och skälet till att han hamnade i sockna är enligt egen utsago ”preskriberat”.
”Tomtkön i Linköping var lång. Vänner till oss blev erbjudna en tomt i Grebo, som de ville överlåta på oss. För att kommunen skulle godkänna överlåtandet drog vi ihop en historia om att Ulla-Britt [vännen, reds anm] och jag varit förlovade men att hon hittat en annan, så kunde jag möjligen få överta hennes plats i kön?”
Naturtillgångar som Ärlången
Lögnen gick hem – och det gjorde även Tor och framlidna hustrun Margareta som 1977 byggde sin norge-inspirerade villa på sagda mark.
Nästan ett halvt sekel senare har Tor en handfull nya LLK-ledare som grannar. Skälen till inflyttning spretar. Fördelaktiga huspriser är en bidragande faktor, trygga uppväxtförhållanden en annan, och naturtillgångarna med fokus på sjön Ärlången en tredje, minst lika viktig.
Wim och To Willemse misstog 2 mil för 2 miles och trodde sig kunna cykla hit och kolla på hus när de 1996 flyttade från Holland (och Fokker) till Linköping (och Saab, där Wim passande nog fick ansvar för avisningsproblematiken av flygplan). Hur som helst hittade de sin drömkåk i skogsbrynet och blev till LLK:s smala lycka kvar.
”Vi tyckte om Grebo för där började naturen bli lite kuperad, det var vackrare än att bo på slätten. Men att vi är så många skridskoåkare är nog bara en tillfällighet”, säger Wim medan en röst i bakgrunden tillhörandes hustrun To inflikar:
”De gör varandra galna!”
Jakten på åksällskap
Så sant som det är sagt, för kruxet som alla skridskoåkare tampas med är ju att hitta medåkare, och ju fler som hittade till Grebo desto fler gemensamma turer blev det.
Runt millennieskiftet gjorde Mathias Falebrand slag i saken och flyttade hem till släktgården i byn. Hustrun Stina (dotter till LLK:aren Lars Börjesson) bar skuld till att hockeyrör byttes till metallskenor, och ett snack med Robert Bellinger på en gårdsfest fick intresset att ta skruv på allvar. I vinter räknar Mathias (i mån av is) med att köra sin tredje kandidattur i vinter och därmed erövra den åtråvärda LLK-flaggan, vilket gör honom till den sjätte i raden av ledare från Grebo.
Basläger med barnen
Scouting och friluftsliv gillas över generationsgränser, så när Mathias mellandotter Alice hamnade i samma klass som Johan Zackrissons yngsta dotter Lisa var det inte bara papporna utan även barnen som fick kompisar på isen. Mathias minsting Linus (9) – klasskompis med Robbans son Max och Niklas äldsta grabb Arvid – sörjer för övrigt djupt att det inte blev någon åkning i fjol.
”Närheten (till Ärlången) är guld när man ska ut med barn för de bryr sig inte om vilken sjö man kör på”, konstaterar Mathias.
Robban i sin tur berättar hur familjerna ofta träffas på sjön, åker ut och tänder en brasa, ett basläger varifrån de som vill kan ge sig iväg på en längre eller kortare tur.
”Det är sällan några barn blir ensamma, oftast är åtminstone ett par stycken med när vi är ute.”
Klanen Zackrisson äntrar scenen
Klanen Zackrisson, ’arvtagare’ till de legendariska LLK-arna Simon & Margareta Zackrisson, har centrala roller i dramat. Dottern Anna med maken Johan (som alltså anammade hennes efternamn) kom till byn några år efter Falebrands. Johan berättar:
”Jag är uppfödd i Vikingstad och Anna i Linghem, så dit visste vi att vi inte skulle. Grebo var bra & billigt, vi fastnade för bykänslan, och så var det närheten till sjö och dagis. Vi kände inte en käft, men det fanns en scoutkår där vi blev ledare, och i och med att vi fick barn kom vi snabbt in i sammanhangen.”
Från början hade skridskosegling, isklättring och andra, mer äventyrliga aktiviteter egentligen större dragningskraft i den Zackrissonska sfären.
Adrenalinkickar
”Jag började åka slutet av 1980-talet när jag träffade Anna men tyckte långfärdsskridsko var skapligt larvigt till att börja med. På den tiden var det adrenalin som gällde för mig. Vi var unga och dumma och tyckte det var tramsigt med alla säkerhetsregler.”
När de började plugga på Mitthögskolan i Sundsvall och kom med i Friluftsfrämjandet blev de återigen smått avskräckta av alla stora gäng, det kunde vara upp till 30 personer med på en tur.
”Men så hade vi ett par fina isvintrar däruppe och började åka själva på havet och fick uppleva gungande havsisar. Vi lärde oss. Och efter ett antal år insåg man att det var rätt spännande att åka först.”
”När vi flyttade hem igen lärde jag mig mycket av (svärfar) Simon, var frågvis och ville förstå. Så flyttade vi till Grebo och fick barn i samma veva som Simon gick i pension. När jag var föräldraledig med Malin (2003-2004) åkte han och jag jättemycket. Vi hade Malin med i pulka, på Sommen och skärgården bland annat, långt in i april. Då började han släppa kontrollen, och jag som var ung och hungrig fick ta täten.”
”Numret till LLK:s israpporter satt uppe på deras anslagstavla i Linghem. Det skrev jag av och fick en egen rapport. Försökte bli medlem, men tyckte det var larvigt med kurser. Efter mycket om och men lyckades Simon faddra in mig.”
Fler flyttlass
Några år in på 00-talet kom Robert Bellinger till byn med flyttlass och familj:
”Jag brukar hävda att Mantorp är jordens egentliga medelpunkt, men det saknas sjö och systembolag, och hustrun [Maria, fostrad i ELS, reds anm] som är från Sörmland har svårt för slätten och blåsten, så när vi skulle ha barn började vi leta efter lämpligt ställe att bo. Att det fanns en sjö var viktigt”, säger han.
”Väl på plats insåg jag att Wim, som jag hade åkt någon tur med, bodde bara några hundra meter bort. Så första vintern, när det blev isläge på hemmaplan, ringde jag honom för att få åksällskap. Han kunde inte själv men hänvisade till Johan Zackrisson, ’en tokig fan’, och på den vägen är det.”
Holländskt inflyt(t)ande
År 2010 när Johans svåger (Annas bror) Niklas Zackrisson kom in i bilden blev trådarna än tätare sammanvävda. Niklas hade bott åtta år i Rotterdam och Amersfort och där lärt känna Rob Mulders. På så sätt fick Rob nys om Wim och kunde tillfråga honom om att vara med och lägga grunden till vår holländska systerklubb HLSK (som i år firar formellt 10-årsjubileum). Se där vad gemensamma nämnare betyder!
Greboandan
Nu är det inte bara Ärlången som gör Grebo till ett eldorado för isrävar. Så vari ligger dragningskraften?
”Grebo är speciellt”, säger Johan. ”Folk är inte bang på att hitta på saker. Här finns jädrigt mycket idéer, och många som är med och förverkligar dem. Det kan vara alltifrån ungdomskvällar som byalaget ordnar nere vid badet till fotboll, scouter och Sköna Gröna Grebo, en musikfestival som ordnades helt ideellt under massa år och som drog ganska stora band (Perssons Pack m fl).”
”Handlar’n Fredrik är ivrig att få bygden levande och hjälper till att sponsra och se till att folk får möjlighet att ordna grejer, som t ex den årliga Isfesten. ’Kom och hämta 40 facklor och marcshaller’ kan han säga utan att ens ha fått frågan.
”Det är tryggt, litet, alla vet (nästan) vilka alla är. I och med att man varit scoutledare åt egna ungars alla kompisar så hälsar de fortfarande på en.”
Alla isläggningsstadier representerade
Närheten till vatten och andra naturtillgångar spelar förstås in.
”Runt Åtvid finns ett väldigt rikt sjöutbud med varierande isläggning, från väldigt tidiga vatten som Löpsjön, Tolen och Tran till Yxningen, som i mångt och mycket är tjurigare än Sommen och t o m Vättern. I princip alla isläggningsstadier är representerade häromkring”, säger Robert och fortsätter:
”Jag tror att intresse föder intresse. Närheten till andra åkare har gjort att man kunnat låta intresset blomma. Det finns en enorm enkelhet i just det att ha sitt lilla svartåkargäng så nära intill. Mathias och jag har gjort turer där vi rundat Hövern och varit hemma till 9:30 en lördagmorgon. Man kan starta kl 6 och få sin tur och ändå idka familjeliv. Allt är inte heldagsturer eller övernattningsturer.”
Åtvidabergaren Björn Pettersson som ’på nåders’ upptagits i Grebo Svartåkares innersta krets, fyller i:
”Svartåkarna är den smala lyckan för en skridskodåre som jag.”
Grebo Svartåkare
Grebo Svartåkare, ja. Från början var det en Facebook-grupp skapad av Johan Zackrisson för att hitta åksällskap på vardagar, då han som ambulanssjuksköterska ofta är ledig. Robban, Mathias och Niklas var tidigt med i rullorna. Wim och Björn var snabba att haka på och utbytet intensifierades när de började trappa ner på jobbet.
Ryktet spreds och gruppen växte sig nästan överstyr. Idag är det en inre krets som driver ’ruljangsen’. Utbudet har kommit att breddas till att inkludera året runt-aktiviteter som terränglöpning och mountainbike-åkning – ibland i kombination med skridsko. Från och till lyser de ut sina äventyr på bredare front.
Det var inte helt självklart att de skulle bli ledare i klubben, men den ena följde på den andra, och utbytet är onekligen ömsesidigt. Även om de sällan saknar åksällskap så är skridskonätet lika viktigt för dem – som de för skridskonätet, flitiga som de är med att rekognoscera, duktiga med att spana på satellitbilder och snabba med att rapportera. Typiskt svenskt, eller…?
”Det är inga stugsittare det handlar om”, som Wim uttrycker det. ”Alla är intresserade av att röra på sig. Niklas och Johan är mycket med scouter. De gör mycket med sina barn, nästan varje helg försöker de göra någon övernattningstur eller nåt.”
”Det är inte riktigt genomsnittligt svenskt. I början trodde To och jag att alla svenskar var såna, men med åren har vi upptäckt att det är många som sitter inomhus också. Som, när det inte är snö klagar på att det inte är riktig vinter, och när snön kommer klagar på att det snöar för mycket.”
Men det gäller som sagt inte Grebo-folket. Här tar man vara på årstiderna och väljer transportmedel därefter. Skenor står – som ni förstått vid det här laget – extra högt i kurs!
[ Av Lotta Fischerström / LLK ledare ]